Jessica Lasses

Livet är en show

Ångesten!

Just nu är vi på väg till Arlanda för att ta oss till Milano och vidare till Camogli & Portofino. En krydda på resan är att en god vän som fyllde 40 igår ska med, han bet dock inte om det. Eller jo alltså han vet om att han ska till Italien med sin fru då hon gav detta till honom i födelsedagspresent, han vet inte om att vi ska med…..han har visserligen frågat min man OM vi ska följa med, men Marcus har såklart blåljugit. Strax möts vi på Arlanda. 
Ångestpucken då. Ja alltså bortsett från att vi ligger 20 minuter efter i schemat, vilket är samma anledning som ångestpucken: Barnen!
I tankarna när vi planerar resor utan våra barn så är det just denna bit man inte tar in i tankarna då; att lämna barnen hemma. Mest tänker man på hur härligt barnfritt allt ska bli. Hur man kan dricka vin på blanka dan på högklassiga restauranger och samtidigt titta på andra familjer som jagar sina barn och uppmanar dem till tystnad och att dom inte ska gå i närheten av ruinens brant. Så härligt att kunna äta middag på en klippavsats liksom – nu ska vi ju inte det, men i tankarna så känns allt möjligt. 
I morse då jag väckte barnen med frukostmutor som nuetellasmörgåsar och mango så sa Oscar 6 år till mig med gråten i rösten att ”jag vill inte att ni reser”. Jag förklarade att det kommer att bli candy och icescream overload i helgen, ”ni ska ju till grönan och titta på Oscar Zia!”! Med stora vattniga ögon tittar sonen på mig och svarar ”ja vet, men ändå!!!”. Ångesten! När jag sen väcker treåringen, som jag i detta läge känner att ”han är safe, han är så liten, han har ingen koll, han är som en guldfisk och en hundvalp kombinerat, honom kan man dribbla bort med ett ben eller två sekunder. Icke. Det första Dogge säger när han vaknar är ”jag vill följa med mamma och pappa”. Dör. Och det är ju just det det handlar om; döden. Jag är livrädd för att flyga, men inte för att själv störta och dö, utan att vi ska göra våra barn föräldralösa. Jag ser hur det rullar krokodiltårar nedför deras kinder då främmande poliser knackar på vår dörr och ber våra barn indentifiera våra kroppar…ok, jag klev över gränsen, fruktansvärt så går det ju inte till, alla vet att om man är med i en flygkrasch blir man uppäten av hajar. 
När jag och mannen sitter på planet utan barn tänker jag utan undantag ”varför gör vi detta???” 
Jag vet ju att vi om några timmar kommer sitta med ett glas kallt vitt vin och pasta vongole och kommer typ att ha glömt bort att vi har två små barn och tänker ”varför gör vi inte detta jämt?”. 
Får se om vi kommer fram till Milano. Vi sitter fast i köer i city, vårt resesällskap sitter lika fast på Essingeleden. Kanske blir en weekend på Sky city? 

Sista veckan, känner sorg…


7 veckors bootcamp är snart över. Jag slipper att ställa klockan 05.25 måndag, onsdag, fredag. Jag slipper slitas upp ur mina drömmar och med ångest och hela kroppen som håller emot i ett försök att dra mig tillbaka ber i sängen igen. Jag slipper ligga i daggvått gräs och göra burpees på grus med skav på handflator som resultat. Inga mer skrubbsår på armbågar efter minuter i plankan… 

Herregud så jag kommer att sakna detta. Jag känner typ en tomhet inombords. Jag känner sorg. Min rumpa behöver detta! 

Vi är några som sagt ”vi ses väl 06.00 på morgnarna ändå?” Jag vet inte hur länge det håller.. 

Igår började sista veckan…det var en fantastisk träning som jag nästan trodde jag inte skulle överleva. Någon sa ”hellweek”.