Jessica Lasses

Livet är en show

Godmorgon Ungern & Pápa

Jag överlevde! Alltså flygturen till Wien och sen bilturen från Wien till Ungern. Om det var någon hemma i Stockholm som missade att det igår utfärdades en klass1 varning för storm så hade denna någon blivit varse detta om någon var med på vårt flygplan som lyfte från Arlanda mitt i denna varning. Jag pluggade in musik i öronen, tog ett stadigt tag om flygplansstolen framför mig och körde mitt lugnande mantra ”jag kommer inte att dö jag kommer inte att dö”. I mitt sinne utspelades kalabalik runt omkring mig, flygvärdinnor som i hysteri sprang i mittgången av planet i brinnande uniformer och gallskriker att ”WE ALL GOING TO DIE!!!”, människor som kräks på varandra i ren skräck, böner om vädjan för sitt livs skriks inifrån cockpit, motorer exploderar osv. När jag öppnade ögonen då planet till slut planat ut var det ingen som brann och alla var tämligen lugna. ”You care for som wine?” frågade en flygvärdinna mig, ”yes two please” sa jag och slängde i mig dessa två skitäckliga glasen för att bedöva min rädsla. Och för att det var gratis.

Lugnet när alla slutat brinna ändå..

Landade i Wien efter ca 2 timmar, i typ orkan och regnmörker. Fick till slut äntligen möta älskade Suss och fick nästan 2 timmar med henne i bilen, helt solo. Helt underbart att vara i Ungern! Något som dock inte är lika underbart i Ungern är vägarna. Dom är ojämna, gropiga och allmänt jobbiga, och jag är inte den känsliga personen för sånt direkt, förutom i Ungern.  Sist vi var här, då familjen var med, tvingades vi att stanna bilen och låta Oscar 5 år åksjukekräkas i en tygpåse (det var allt vi hade). Kort och informativt kan vi säga att vi helt enkelt silade hans kräk genom påsen. Inte ett av mina trevligaste ögonblick och som mina tankar nu färdades tillbaka till under kvällens biltur till Pápa. ”På den här vägen dör det minst 1 person i veckan” sa Suss när hon körde oss hem i 100 blås genom en enslig gropig slingrig väg i mörkret på väg till deras nya hus igår. Med facit i hand, det är SÅ värt att ta risken! Åksjuka, dödsvägar, what ever, Suss och hennes familj bor som i en jävla saga.

Jag har en förkärlek till garagegrindar som öppnar sig automatiskt när man kör upp mot huset, för att sedan öppna upp en gårdsplan innan man kör in bilen i huset. En Beverly Hills känsla rakt igenom liksom. Gårdsplanen som kantas av gröna buskar och träd, snirklande rabatter med tropiska små blomster. Ett himmelrike helt enkelt. Micke, Suss man mötte oss i princip med färdiggrillade biffar och ett bubblande proseccoliknande Ungerskt bubbel som var att dö för. Därefter snack om högt och lågt fram till en bra bit efter midnatt.



Vaknade nu, kl 10.00 i ett tyst hus, där endast ljudet av små tassar var det som väckte mig. Det är alltså så här det är att ha stora barn tänkte jag och mindes delar av vårt samtal igår där jag satt och sa att det ”vore så fantastiskt med 1-2 små bebisar till” och rös till av tanken. Nu ska vi äta en sen frukost, jag har redan blivit serverad en espresso på sängen av Suss, sen ska vi ut och rida i någon skog i närheten.  När jag pratade med Douglas 4 år i telefonen och sa detta så svarade han ”VA, ska ni rida på hästar?, OCH på ELEFANTER?” Nja, inte riktigt men man vet aldrig vad som händer i Pápa när man hänger med Suss, konstigare saker har hänt om man säger så.

Pussar och kramar.

PS, kan bli ett yogapass eller liknande i ”gymmet” i huset. Älskar detta och funderar på att flytta in utan att meddela Suss och henens familj. En dag sitter jag bara där vid frukostbordet svettig efter ett gympass i ”tornet” och vägrar åka hem..min familj har såklart också överraskande nog flyttat hit! Toppen. 

Fredagsdisco & mot Ungern!

F-n i h-lvete, jag är ingen sån här morsa som håller på med sånt här. Får sån ångest när detta dimper ner i sonens låda på skolan att det ska vara maskeraddisco med inplanerat tema! Okej juldisco, en tomtedräkt har alla hemma, men ett Pokémondisco?

Igår, en dag innan discot har jag och mannen haft panik över hur vi ska uppfylla sonens önskan att bli förvandlad till ”Litleo”, en pokemon som ser ut som en björnhund med röd tuppkam. Jag frågade om han inte ”hellre ville vara Ditto”? Nä sa sonen och tittade konstigt på mig då jag sa att det ”var lättare då vi helt enkelt bara kunde måla dig lila så var det klart!” En sur blick senare och jag förstod att han stod fast vid sin åsikt. Litleo hundbjörn.


Sen stod vi där med inköpt hårfärg och ansiktsfärg, stenhård hårspray med funderingar kring huruvida vi ihela världens helvete skulle lyckas med detta!

Igår, D-day, gav vi oss fan på att vi skulle förvandla Oscar till Litleon med alla krafter vi hade! Jag menar kan Macgyver förvandla en ormbunke till en helikopter så borde vi kunna förvandla vår son till önskad Pokémon? Så med en nylonstrumpbyxa, några säkerhetsnålar,  ett stulet brunt hårt papper, en gin & tonic och färg mm som inhadlats på Panduro dagen innan satte vi oss på fredagskvällen innan discot och skapade.  Att vi hade vänner som skulle komma på middag och att jag skulle slänga ihop en morotskaka lite snabbt glömdes totalt bort! 

18.30 började discot, 18.20 stod jag och mannen och svettades då vi försökte nåla fast ett par öron, skapade av fötterna på mina gamla otvättade nylonstrumpbyxor och brunpappen utan att sticka vår son blodig i huvudet. 

18.29 lämnades vår Pokémon på discot och mötte våra vänner 18.34 i huset hemma igen! Middagen, hamburgare och därefter morotskaka, serverades runt 20.30, till det dracks det polsk vodka (såklart?). När sonen kom hem var han lyrisk över kvällen, att jag själv har röda usch svarta händer från ansiktsmålning och hårfärgning som vägrats försvinna vilket får mig att se brännskadad ut gör liksom ingenting. Parent of the year, yes, thats vi! Vi fick förvisso i panik fixa att någon annan skulle skjutsa vår son hem eftersom vi  började dricka vodka i köket och glömde bort att sonen skulle hämtas med bil. Men vaddå, han kom hem, inte så ren, men hel och lycklig! 


Nu packas det, om två timmar åker jag mot Arlanda, lämnar familjen i 5 dagar för att hänga med min bästis som flyttade till Ungern för ca 2 år sedan. Herregud så jag längtar!!!

En lång kärlekshistoria i få bilder: 

Året var: 1996. Kvällen vi möttes, med ytterligare en Sussi och Jessica. Det roliga i detta är att det andra ”Sussi & Jessica paret” är bästa vänner idag. När. I träffades var Sussi & Sussisupertajta, och jag och Jessica bodde tillsammans. Denna kväll blev typ som en nyckelfest, vi kom dit i två konstellationer och bytte sen fruar med varandra. Fantastiskt! Bra kväll helt enkelt.
2004 på Koh Lanta i Thailand. Herregu.
2013, året då Suss lurade mig att springa tjurruset. Dogge var 5 månader och allt slutade med att jag reste till Thailand i 3 månader dagen efter och Suss fick betala typ 10.000:- för att göra smärtsamma tryckvågsbehandlingar på sina benhinnor!
2016, året då Suss fick mig i julklapp av sin man! Här på termalbad i Budapest!
2 månader senare samma år då Suss åker upp till Stockholm och överraskar mig på min 40-årsdag. Älskarna!!!

Och nu…är jag på väg till Wien och Ungern för att träffa Suss, en födelsedagspresent av min man.  Saknar mannen och barnen redan och har spenderat förmiddagen med att ligga med Douglas i famnen och tittat på film samtidigt som jag lyssnat på mannen och Oscar som hängt på nedervåningen. Har alltid separationsångest, men vet att så snart jag tar utländsk mark är det ”barnen vilka?”, tills det är dags att resa hem igen. Men innan dess! SUSS SNART KOMMER JAG!!!

En fredagsmorgon i familjen Lasses.

Klockan ringer 05.20, dags för morgonträning. Går upp, letar alltid ettermina träningskläder då jag aldrig lär mig att lägga fram detta dagen innan. Tar en kopp kaffe och går ner för att möte grannen Marie som jag bla tränar ihop med. Nästan varje gång stoppar jag ut huvudet genom entredörren där hon står för att informera henne att jag behöver hitta bilnycklarna. Därefter kör vi alldeles för fort genom bostadsområdet för att hinna i tid till träningen som startar kl 06.00.

I 55 minuter plågar sen Mille mig och alla andra i vår grupp. I morse hade vi dock plusgrader i jämförelse med i onsdags morse då det var -4. Idag var fokus rumpa och ben i kombination med rörelseövningar. Jag är rädd att jag om 3 timmar varken kommer kunna gå stå eller sitta.

Innan idioten! Då menar jag inte Lars som står bakom mig utan den övning vi inväntar…

Kommer hem 07.05, chockväcker barnen med min iskalla kropp från utomhusträningen, då jag kryper ner till dem under deras täcke. Dom blir först skitsura men tinar sen upp när jag täcker dem med pussar.


Möter mannen som står och skurar köket. Detta är ett beteende som sker varje morgon, varför han gör det kan jag inte svara på men jag tycker det är trivsamt såklart, i och med att jag slipper. Skulle vi fråga honom skulle han tycka helt olika.

Matar barn, klär barn, springer med handdukar fram och tillbaka då Douglas 4 år envisas med att äta yoghurt liggandes i soffan. Vi orkar inte ta strider och har istället en TV-soffa som både fläckar av sig och sprider eventuella  ännu oupptäckta bakteriesjukdomar.

08.16 sladdar vi ut från vår parkering och kör åter igen alldeles för fort genom bostadsområdet mot skola och förskolan. Vi kör lyxen att i princip alltid köra gemensamma lämningar, bortsett från de gånger jag har stress och kört mascaraborsten i ögat och blivit halvblind. Men oftast kör vi ihop. Att slippa hetsa barnen och känna stressen vid lämning skapar för mig en helt annan harmoni i kroppen än tidigare då jag var anställd. Att vi kan ta oss tid att titta på varenda myra eller daggmask när det regnat på vägen till dagis tror jag ger Douglas och Oscar ett otroligt värde och trygghet. Skulle jag äga världen skulle jag se till att alla föräldrar fick möjligheten att ha stressfria morgnar och slippa hålla på med aupairer eller slänga av barnen i farten från en öppen bildörr framför skolan.
Hemma vid 08.30 igen om vi inte åker direkt till jobbet. Idag kom det någon form av bilhandlare hem till oss med en bil. Han var supertrevlig men hade parkerat som en röv vilket gjorde att det tog mig massa minuter extra att köra till jobbet när jag sen lämnade. Idag körde jag vår största tillfälliga bil, alla bilar är för tillfället tillfälliga vilket resulterar i att jag jämt och ständigt registrerar fel registreringsnummer då jag använder parkeringsappen och får ofta leta efter vår bil med bilnyckelblippen när jag åker till Ica Maxi. Men hej, mannen är glad vilket betyder att jag är glad, ungefär på samma sätt som jag känner glädje när han skurar diskbänken.

09.00 i morse satt jag i bilen med solglasögon, drack en kaffe, lyssnade på ”The Wolf” med Mumford & Sons, trafiken flöt på och jag kände bara 100% lycka i kroppen.

Vilken förjäkla underbar fredag hörni!