Jessica Lasses

Livet är en show

Sista helgen på Koh Lanta

Det börjar kännas att vi mentalt har börjat packa ihop vår resa från Koh Lanta nu. Samtidigt som vi maxar för att få ut så mycket som möjligt av dagarna så känns det som att hemlängtan blir större och större. I morse lyssnade jag på min vän Malins podd, där hon bla nämnde min andra bästa vän Paulinas namn. Då blev det väldigt påtagligt att jag saknar mina vänner hemifrån när deras vardag blev verklig i podden liksom. Väl värd en lyssning, sjukt underhållande om du någonsin vart eller är gravid!


I helgen har vi kört bla en pokemonjakt. Dvs Marcus och Oscar åker på sin moppe och jagar nya pokemons, jag och Douglas sitter på vår moppe bakom och följer efter. Under tiden jakten pågår stannar vi och tittar på elefanter, tar en vätskepaus innan vi fortsätter. I dagsläget så överdriver jag inte om jag säger att vi köpt jävla pokebollar för sex-sjuhundra kronor!?

På lördag åker vi till Bangkok. Egentligen är vi inte speciellt sugna på denna storstad, men längtan att göra ett break innan vi kommer hem samt att få se något annat med betydligt mer puls än Koh Lanta för oss dit. Plus att det borde finnas sjukliga mängder med pokestop och pokemons….

Från lördagens pokemonjakt:


Det är som vanligt så otroligt mycket som vi sagt att vi ska göra men inte hunnit med. Detta tar vi tag i idag. Barnvakt är bokat till kvällen och ett besök på ”The Table” ska göras. En restaurang mitt emot vägen mellan de bägge svenska skolorna på Klong Dao, där du sitter 12 personer runt ett och samma bord och blir serverad mat som du själv inte har valt. Du måste alltså äta en överraskning och med största sannolikhet konversera med folk du inte valt att hänga med. Kan bli helt underbart eller en katastrof…jag tror på det först nämnda, men är rädd att jag hamnar bredvid ett finskt par eller någon människa som typ röstar på SD eller gillar Trump (nej, i vissa fall är det inte okej att tycka som man själv vill…detta gäller mao inte mina val av tycke utan om du tycker och gillar ovan nämnda!)

Om 6 minuter går elen här på Koh Lanta. Ett planerat strömavbrott mellan 09-17. Fan.

 

Skolavslutning på Lilla Svenska skolan på Koh Lanta

Fredagen den 17e februari. Skolavslutning!

 

Så var dagen här. En av de dagar jag fasat för. Barnen slutar i skola och dagis. Jag menar inte fasa som i att dom kommer att vara hemma 24 timmar om dygnet, och att vårt dagshäng på stränder med öl-luncher utan barn om dagarna nu är över. Jag fasar över att lämna lilla svenska skolan med att som kommer till. Idag var det skolavslutning.

Med skolavslutning blev tanken ett faktum:  Douglas ska lämna fjärilen och Oscar slutar i Rockan. Med det jag vill skriva nu så säger jag inte att något av våra barn är något barn som kräver större uppmärksamhet än något annat barn. Bägge barnen är som ni säkert vet vid det här laget fullt  härliga normalbegåvade barn. Den ena lite spattigare med spring i benen och svårt att både sitta still, vara tyst och koncentrera sig. Den andra lite främlingsfientlig med raseriutbrott och som inte accepterar några förändringar i hans lilla men ack så stora rutinartade liv. Att då få möta dessa pedagoger och lärare på Lilla svenska skolan som tar sig an våra barn som om dom känt dom hela livet, som precis förstår deras personliga små egenskaper och använder det som en tillgång istället för ett problem är så fantastiskt så jag blir tårögd ända in i hjärtat mitt.

I ett, för mig, tårögt utvärderingssamtal med Douglas dagisfröken Lill, fick hon mig att förstå och tänka på vår vistelse här. Hon sa till oss att ”det vi gör som en familj genom att ta beslutet att resa bort en längre tid, det stärker familjen och får barnen att växa något så otroligt”. Jag vet att hon har rätt, men det är så otroligt lätt att glömma bort. Innan vårt möte så var jag bestämd med att detta var sista gången vi reste bort en längre tid på detta sätt, men efter vårt möte….jag vet inte. Vi kan liksom inte sluta att ge vår familj det den får av att skapa en vardag hemifrån på detta sätt.

Douglas tar tid på sig. Så enkelt är det. Och vi har vant oss vid det! Hans inskolning tog flera veckor, det var många lämningar där vi lämnat honom gråtandes bakom ett staket på dagis. Han har rutiner som gör honom trygg och det handlar om allt från hur vi går till väga när vi ska lägga oss att sova till hur vi säger ”hej då” vi lämningen på dagis. Jag och Marcus hade planerat att vi skulle låta dagis ta sin tid det behöver här nere i Thailand, att vi får ta varannan dag helt enkelt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så tog det två timmar innan Douglas kände sig relativt nöjd över att bli lämnad själv på dagisavdelningen fjärilen. Jag älskar att Lill och Sharon på fjärilen lärt känna Douglas på en sån kort tid. Dom beskriver hans egenskaper och bemöter dem som om dom känt honom hela hans liv. När Douglas en dag sa att han ”ville ta med sig sina fjärilar hem till Sverige” så smälte mitt hjärta. Vilken otrolig tid han har haft på avdelning fjärilen, och så fantastiskt för mig och Marcus att känna oss totalt trygga i att lämna honom där med både till en start nya vänner och ny personal. Trots att det är utanför hans comfortzone så att säga. Lill; om eller när du börjar jobba i Sverige igen, snälla kom till Nacka! Ekorren är helt underbar där Douglas gå, du skulle få den att bli ännu mer fantastisk!

Och Oscar:

Efter första veckan på skolan får vi sån otrolig feedback från Oscars lärare Axel, han berättade att han aldrig tidigare träffat en elev som med sån koncentration och engagemang tagit sig an sina uppgifter i skolan. Han berättade hur han jobbat klart med veckans  planeringen han fått hemma från Sverige redan andra dagen på veckan och att han nu måste hitta nya uppgifter för Oscar så han har något att göra under kommande vecka. Och så har veckorna lite grann sett ut. När Oscar har svårt att koncentrera sig så har Axel skickat ut honom på skolgården en liten stund för att sen få in honom och då vara fokuserad och allert igen. Oscar älskar Axel vilket gör att vi älskar Axel. Att han är en supercool 40-ish åring med håret i en tofs och som säger sig känna igen sig själv i Oscar och därför vet hur han ska hantera hans små nyckfullheten gör saken bara så plättenkel: Vi vill ha med Axel hem! Hemma går Oscar i en klass med 26 elever, vi har aldrig sett det som ett problem. Men med facit i hand när vi får se vad Oscar kan prestera i en liten klass där han får mer uppmärksamhet är så är skillnaden oändlig. Hemma går han i en superbra skola, men man ser en så stor skillnad i Oscar när han har någon som lyfter honom istället för att bara bli en av 26 elever som behöver lika mycket uppmärksamhet. En sak är säker: Jag kommer inte vara den förälder som skrollar igenom instagram i smyg på föräldramötena längre…

Tack Axel för allt gjort för Oscar. Och oss! Och tack Lill och Sharon för att ni gjort för Douglas, och för oss. Det var med en sorg vi var med på samlingen i fredags, att packa ihop barnens väskor en sista gång och gå där ifrån var tungt. De minnen som våra barn har fått med sig, både i form av dagböckerna som ni så fint gjort i ordning, deras medaljer och diplom….vi ska se till att dom aldrig glömmer det ni gav dem!

Fjärilsgården ❤
Båten på Dogges dagisgård.
Stina Axel Ylva och Oscar ❤

Hejdå fantastiska dagar där alla elever, stora som små, arbetar tillsammans❤
Hejdå musiklektioner i salan ❤
Inne på Fjärilen ❤

 

Avslutningstalet från Lill och Axel:

 

Vi kommer aldrig att glömma er! All kärlek.

Lördag och frukost på stranden

Lördag den 18e februari, frukost på stranden.

Idag är det en vecka kvar tills att vi lämnar Lanta. Jag är både taggad och ångestfylld. Taggad för att komma hem till huset, vänner, familj och jobb. Ångestfylld då det är så fantastiskt här. Lördagmorgon betyder frukost på stranden med hela familjen.

Att gå utan skor ner till stranden för att sedan sätta sig på Marina och äta en halvokej frukost för typ noll kronor är helt okej. Dagarna börjar förändras nu känns det som, nu när jag vet att det är så kort tid kvar. Det är liksom som att havet stranden palmerna och hänget känns mer intensivt nu.

I vanlig ordning så rusar dagarna förbi och jag upptäcker att vi inte gjort något av det vi sagt att vi ska göra. Nationalparken, vattenfallet, ödestränderna längst ned är även denna resa helt bortglömda. Jag vill tatuera mig igen. Jag vill åka ut på ytterligare ett dyk. Jag vill ta en sen natt som slutar med att timman är så sen så vi måste gå hem då alla tuktukar har checkat ut för natten. Jag vill äta på matmarknaden i Saladan och jag vill att varje frukost ska vara lika magisk som den idag.

Nu vet jag inte hur dagen fortlöper, mer än att jag ska jobba på ett bröllop och fotografera ikväll. Men vad jag vet är att jag önskar att alla dagar fick börja som denna.