Jessica Lasses

Livet är en show

7 år!

Idag för sju år sedan föddes Oscar. Jag ska bespara er detaljer om hur det gick till, för de flesta vet ju redan hur ett barn kommer till världen, men jag kan berätta att ja, jag var lite besviken över att vi fick en son och inte en liten söt flicka med pippilottaflätor i samma ögonblick barnmorskan glatt berättade att vi fått en son.

15 sekunder efter nedsläpp fylldes hela mitt hjärta och svämmade över av känslor för Oscar som jag aldrig tidigare i mitt liv kännt. Chocken över att man kunde älska så, skräcken över att någon skulle komma och skada honom, glädjen över att jag inte dog av smärtorna efter förlossningen och rädslan att någon skulle stoppa oss och fråga varför vi stal barnet när vi smög ut från BB dygnet senare. Att komma hem och bara ligga och stirra på detta nya liv och knappt tro att det är sant. Där och då tänker man liksom aldrig att bebisen kommer att bli äldre. Det är liksom där och då för alltid. Idag, 7 år senare vet jag att jag hade så otroligt fel. Herregud vad han växer fort. Jag åldras ju inte alls så bara det måste ju betyda att han är ett mirakel?

Idag är han den coolaste 7 åringen man kan tänka sig. Han säger ”wohoo fett” och berättar stolt för mig hur en zombie låter när han sliter av huvudet från folk och äter upp deras hjärnor. Lika väl som han skäms och säger ”menmaamaaaa” när jag vill munpussas på skolan kan han sekunden efter springa ikapp mig för att ge mig en lång kram. Han tittar på mig under lugg och ler snett när han säger att han älskar mig också. När han ska lägga sig för att sova säger han nästan alltid att han är så pigg och aldrig kommer att kunna somna för att sekunderna senare lägga sin stora nallebjörn över ansiktet och nästa sekund somnat och snarkar som en vuxen man. Hade jag fått en liten söt flicka med pippilottaflätor så hade jag aldrig fått uppleva Oscars alla små egenskaper, och nu när jag vet, så kan jag aldrig leva utan dem.

Den här alltså..jag svämmar över av känslor. Nu ska vi fika oss till typ döds. 


 

Lyckan..

När treåringen som matvägrat i två dygn pga en pangning på dagis äntligen äter. Det enda under dessa dygn som vart av intresse är ”dagis mjukmacka”. Att förklara för en treåring att Foodora inte vare sig levererar till Nacka, och inge heller kör ut mjukmacka från dagis klockan 03.00 på natten är svårt. Att få en treåring att förstå att skogaholmslimpan smakar precis likadant hemma som på dagis är också ett  budskap som är svårt att förmedla. 

I morse kändes allt tydligen mycket bättre. Kan ha vart att treåringen blev söndermutad med nutella och IPad, men hey, lyckan när det sura monstret äntligen ler och äter. 

Före & efter bild samt sammanfattning v 12

En fjärdedels år har nu passerat. Tiden går fort när man har roligt sägs det. Under den här perioden har jag tränat ungefär vid 75 tillfällen. Det har förändrat mig, inte bara att min röv blivit tajtare, mina ben starkare och min midja smalare. Det har förändrat mitt sätt att tänka, mitt förhållande till alkohol och socker och inte minst min kropp och hur jag mår.

Jag har liksom alltid normalt mått bra, tänkt att jag inte kan må bättre. Jag har såklart haft slängar av ont lite här och där, visserligen ”lidit” av pmsbesvär och mensvärk med allt som kommer med det. Alltid haft energibrist mitt på dagen och matkoma efter lunch. Alla saker har ju alltid vart på det sätter att jag vant mig. Så är det inte längre. Eller i alla fall inte just nu, jag hoppas vid min Gud (eller nåt annat fanskap) att jag håller fast vid detta och inte tappar förståndet som jag gjorde i helgen och får senil bulemi, dvs att jag äter och äter och glömmer sedan bort att spy (Jag vet, man ska inte skämta om det men ibland är det ett faktum och jag måste. Förlåt mig alla som haft det på riktigt och tar illa upp)

Under dessa 12 veckor har jag märkt att jag vecka för vecka mår bättre och bättre. Nu kommer det låta som jag är närmare 80, men min onda höft tex, den har inte vart lika ond under denna tid. Mitt diskbråck – har i princip vart typ obefintligt, bara vid något tillfälle som jag gjort illa mig och då har det vart mitt egna fel att jag typ tränat fast jag haft ont vilket alltid slutar illa. Min PMS. Jag som alltid, en dag varje månad, oberoende årstid, tycker att livet saknar mening och helst av allt vill lägga mig på närmaste tågspår och hoppas att SJ för en gångs skulle håller tidtabellen och  hög hastighet trots löv eller snö på spåren. PMSen är nu som bortblåst! Inte ens mannen är dum i huvudet vid PMS längre. Alltså han är ju aldrig dum i huvudet naturligtvis, men ni som har PMS vet att varje högintelligent  man även ter sig som  idiotisk då det vid PMS bara finns idiotiska sätt att föra sig på när man är kvinnlig åskådare av all husbestyr. Osten kanske hyvlas fel vilket resulterar i att man blir skitlack och bara vill lägga sig ner och dö. Pastan kokar 1 minut för länge vilket gör att maten är oätbar och man vill bara lägga sig ner och dö. Kanske mannen glömde bort att förstå att han skulle handla Daim och vaniljglass när han var i mataffären, även om detta inte stod på inköpslistan du skrev så borde han veta att detta krävs en PMSdag som denna! När detta sker vill man också bara, ja, lägga sig ned och dö. Jag har knappt mensvärk längre? Frågade Mille vad detta berodde på, hon sa att det handlar om kosten! ”Äter man rätt, mycket grönsaker och inget socker så kan det bli så”. Tydligen är alla vitaminer, mineraler, magnesium zink etc mm i synk i kroppen och då får man inte mensvärk – om man har tur. Jag har tur, tur att lära känns Mille och att hon utmanade mig i detta.

Jag har nu för tiden gått igenom dagarna full med energi och hamnar i princip aldrig i matkoma eller känner att jag är så trött att jag inte orkar jobba, träna, springa, hämta barn, städa eller tvätta. De två sista alternativen gör jag i princip aldrig ändå, men dessa veckor har jag vid flertal tillfällen sagt till min man att ”jag borde kanske börja hjälpa till med städning och tvätten?”. Ja säger han, och tittar på mig med förvånad blick men vet att jag ljuger. Men ambitionen har funnits där, och det gjorde den inte tidigare det kan jag meddela. Min egna arbetskraft och min dagliga energi är bättre! Tänk att kunna tänka klart hela dagen – att arbetsuppgiften aldrig kantas av grönmålad chokladkaniner som hoppar i cirklar på danska och flaxande erfotade havsörnar som skriker efter jämnställdhet! Dvs att du är klar i knoppen under hela dagen och inte svävar bort i konstiga tankar baserade på energibrist och sockerchock.

Jag är stark. Stark i kropp och psyke.

Och nu kommer dagen då jag presenterar bilder från mina 12 veckors träning. Jag är stolt, imponerade, glädjefylld, lycklig, och känner otrolig självrespekt som faktiskt slutförde detta. Det går att summera mig genom att säga att jag är bäst på att dra igång projekt men sämst på att slutföra dem. Jag brukar säga att de enda sakerna jag slutfört är mina två graviditeter och mitt körkort. Senast jag sa det informerade min vän mig att jag inte hade så många alternativ när det kom till graviditeterna så egentligen räknas inte dessa. Då har vi alltså bara körkortet kvar. Så, en sak tidigare har jag slutfört där jag har gått in i något och haft ett slutmål långt fram. Körkortet och nu min 12-veckorsutmaning. SÅ stolt. Jag ser ju på bilderna vilken förändring det är. Jag inser ju det. Jag inser även att inför nästa gång en fotografering som denna sker så ska jag tänka både på vad jag har på mig och rätta till så kläderna sitter rätt – fokusera istället på min mage, min midja, mina lår och min rumpa! Ta tillfället i akt för jag kommer aldrig någonsin mer be någon mer att fokusera på min rumpa igen. Ja alltså förutom min man då. För mig räcker det egentligen att ha genomfört detta, det gör mig stolt nog. Att få denna rumpbonus var som en oväntad löneförhöjning och nu vill jag bjuda hela världen på en runda. 

5e september versus 28e november


Take a good look. Glöm sen allt du sett och gå vidare i livet – vi kan dessutom aldrig prata med varandra om denna bild, det är tillräckligt jobbig att vara 40. Att dessutom vara 40 och lägga ut rumpbilder på mig själv är något som inte tillhör normaliteten i mitt liv. 

Ser tillbaka på dessa tolv veckor som en fantastisk upplevelse. Jag har tidigare sagt att dom ända två sakerna jag kan rekommendera dig att göra i ditt liv innan du dör är att smörja in dig med solskyddsfaktor och beställa en 24-timmarsfotografering av Minna. Jag måste addera en sak till denna lista; investera i dig själv genom att boka upp Mille eller en annan PT som blir bästa kompis med din kropp och hjärna! Så värt det! 

Så tack för de här 12 veckorna. Tack alla fina människor som peppat och hejat och gett mig inspiration, ni gjorde mitt liv lite lättare. Tack ICA Maxi för ditt enorma urval av kvarg, tack alla kycklingar så har offrat sitt liv för att mina muskler behöver protein. Tack till min man som råddat på hemmaplan under tiden jag rott på gymmet! 

Bloggen blir nu normal igen, utan så mycket bilder på mig själv i tajta kläder flexandes muskler på ett gym. Byter ut detta mot bikinibildern istället då vi åker till Thailand den 17e december och kommer hem till ”våren” igen. Bra att veta att tolv veckor går fort, lär behöva göra en sån här resa igen efter resan till Thailand. 

#tbt12veckor